Industrialiseringen av byggandet har både av kritiker och av byggbranschens egna företrädare tydligt förts fram som ett medel att öka effektiviteten.
Industriellt byggande innebär emellertid inte framtagandet av standardiserade hus. Det är viktigt att hus passar in i omgivningen och anpassas mot stadsmiljön och främst vad de boende efterfrågar i form av funktion, ekonomi och säkerhet.
Därför är gränssnitten mellan marknad, effektivitet och flexibilitet kritiskt i ett industriellt byggande och typiskt är:
– Ett begränsat antal komponenter som, likt lego, kan sammanfogas till husvarianter med stor variation både ur interiör- och exteriörutformning.
– En tidigarelagd noggrann projektering med färre aktörer som samarbetar i ett team. Processen att framställa, bygga och designa är bestämt och alla aktörer är överens om detta. Sena ändringar av utformningen tillåts inte – en standardiserad process med lojalitet mot de tidiga valen.
Sedan NCCs mycket lovvärda och ambitiösa satsning på NCC Komplett, att industriellt framställa byggnader med betongprefabteknik, lades ner hösten 2007 sker utvecklingen av det industriella byggandet i Sverige av träbyggnadsföretagen.
Alla ledande företag inom denna bransch satsar långsiktigt på FoU. De arbetar mycket med frågeställningar för att stärka sin produkt och affärsmodellerna innehåller ett tydligt processägarskap.
Flera av träbyggnadsföretagen är också systemintegratörer. Det innebär att de kortsluter den traditionella byggprocessen och tar över den generella entreprenörens åtaganden. En tydlig skillnad, ur ett marknadsperspektiv mot den generella entreprenören, är att systemintegratören har definierat en bestämt produkt.
Erbjudandet till beställarna är därför smalare och mindre flexibelt än vad en generell byggentreprenör och konsulter traditionellt erbjuder. Därför är det avgörande för systemintegratören att tidigt komma in i beslutsprocessen.
Att göra affärer i byggandet med denna affärsmodell som systemintegratörerna använder sig av är emellertid inte helt problemfri. Byggherrarna uppskattar helhetsåtagandet men uttalar osäkerhet med låsning till en systemleverantör.
Genom att sammanställa kostnader som uppstår i husbyggnadsprojekt i trä vet vi att den direkta produktionskostnaden uppgår till cirka 55 procent. Kostnaden för att producera byggnaden kan sedan grovt delas upp där en fjärdedel är arbetsplatskostnad, en fjärdedel utgör kostnad för underentreprenörer, en fjärdedel är kostnad för eget arbete och en fjärdedel är materialkostnad.
Vi vet att uppskattningsvis tolv procent av materialkostnaderna härrör från själva träet, vilket då ur ett totalperspektiv innebär att kostnaden för trä är mindre än två procent av totalkostnaden.
Samtidigt är systemrelaterade kostnader mycket större – mer än 25 procent av produktionskostnaden. Det är alltså genom att reducera dessa processkostnader som vi bäst kan komma åt att sänka prisnivån. Och jag är övertygad om att detta kommer att ske under de närmaste åren.
Lars Stehn
Professor i träbyggnad vid Luleå tekniska universitet och projektledare för Nationella Träbyggnadsstrategins fortbildningsprogram.