”Kan vi inte pröva att bygga bostadshus med stommar av trä?” Första gången jag fick frågan var 1993. Den kom från Gunnar Stone, bostadsbyggare med gedigen erfarenhet från prefabbyggande med betong inom Ohlsson & Skarne, ett dotterföretag till Skånska Cementgjuteriet. Han var vid den tiden ansvarig för teknikutvecklingsfrågor inom koncernen.
Gunnar är en klurig smålänning så först måste jag försäkra mig om att han inte skämtade med mig. Men icke denna gång - han berättade istället entusiastiskt om det amerikanska bostadsbyggandet som han studerat under en resa i USA. Han hade också träffat en amerikan bosatt i Sverige med idéer om att introducera produktionssystemet här. Gunnar Stone och Tom Miller utkom två år senare med boken ”Bostadsbyggande i USA och Sverige – en jämförande studie”. Den pekade på den mycket lägre produktionskostnaden i USA för vad som kunde uppfattas som likvärdiga produkter.
Bara fyra överlevde krisen
1993 är ett byggår man som byggare också minns av andra skäl. Det var året när den stora nedmonteringen av det svenska bostadsbyggandet startade vilket råkade sammanfalla med en av de djupare lågkonjunkturer som Sverige upplevt i efterkrigstid. Resultatet av denna struktur- och konjunkturkris blev förödande. Av de 20 största byggföretagen i början av 1990-talet överlevde endast fyra decenniet.
Timingen för Gunnars fråga var onekligen god. Till och med i ett byggföretag som startat som dotterbolag till Sveriges cementtillverkare gick det då att både ställa frågan, behålla jobbet och att få ett uppdrag att analysera tekniken närmare.
Ungefär samtidigt inträdde Sverige i EU. På olika sätt har EU försökt skapa konkurrens över gränserna inom byggsektorn. Ett viktigt steg i detta var att byggbestämmelserna i hela Europa 1994 blev funktionsbaserade. Detta öppnade möjligheter, även om nationella skillnader delvis bestod och består. FoU-erfarenheter började nu utväxlas över gränserna.
Nordiskt forskningssamarbete inom Nordic Wood-programmet utvecklade snabbt funktionsbaserade lösningar för att uppfylla brandkraven i högre träbyggnader. Dessa kom snabbt att accepteras och tillämpas över hela Europa. Man kan i efterhand förvånas över att just brandbestämmelserna effektivt har hindrat träbyggandets utveckling när materialet uppvisar så bra egenskaper under brandbelastning.
Kris och nya möjligheter
1993 förelåg de nödvändiga förutsättningarna för förändring i en konservativ byggsektor: Kris - och nya möjligheter! Krisen omfattade hela värdekedjan och därför fanns det också byggherrar som var beredda att pröva ny teknik för att få lägre produktionskostnad. Först ut var man i Linköping där det kommunala bolaget Stångåstaden upphandlade ett med betongstomme projekterat förtätningsprojekt med träbyggnadsteknik, Kvarteret Orgelbänken. Jag minns fortfarande Gunnars livfulla berättelser om hur man fick stoppa projekteringen för att konstruktörerna inte klarade statiken. Arbetsledning och yrkesmän skickades till USA för att lära sig byggtekniken och projektera om husen eftersom man inte visste någonting om vibrationer och ljud från trapphus, hissar och tvättmaskiner.
Skogsindustrin såg naturligt nog möjligheter till ökad efterfrågan på sågade trävaror när forskningsresultaten öppnade dörren för användning i andra hus än småhus. Södra Skogsägarna var först ute och anordnade en arkitekttävling för ett bostadsområde inom synhåll från deras huvudkontor i Växjö – Kvarteret Wälludden. Vinnare av denna tävling blev Tina Wijk, sedan dess en av Sveriges mest framträdande trähusarkitekter.
Även här kom genomförande att ske med Skanska som totalentreprenör och nu startade också en inhemsk teknikutveckling – i första hand för att förbättra stegljudisoleringen. Det problemet hade nämligen inte nordamerikanerna löst åt oss. Deras användning av mjuka mattor i alla utrymmen, inklusive badrum, skapade inga stegljud som våra trägolv gör.
Wälludden blev starten
Kvarteret Wälludden kom att bli starten för den svenska teknik- och produktutvecklingen av högre trähus. Växjö kom också att bli den ort som tydligast satsade på att genomföra
Det andra centrat blev Luleå tekniska universitet i Skellefteå och Luleå. I den regionen fanns också ett antal företag som ville utveckla träbyggnadstekniken och växa med den.
Lindbäcks var ett av dem. Ett traditionellt byggföretag med viss tillverkning av komponenter inomhus. Byggkrisen ryckte undan fötterna för deras verksamhet i Norr- och Västerbotten. Lösningen blev att tillverka produkter med hög färdigställningsgrad i Piteå och frakta dem till marknaden var den råkade finnas – ofta i Stockholm. Så föddes volymelementbyggandet för högre hus.
Martinsons var ett annat företag, en stor sågverkskoncern och Sveriges största tillverkare av limträ. Här började man tidigt intressera sig för massivträtekniken, eftersom den byggde på samma råvara, limnings- och bearbetningsteknik som limträet. Dessutom gick produkterna utmärkt att kombinera i husbyggnader.
Studentbostäder i Luleå och ett kontorshus i Skellefteå var de tidiga utvecklingsprojekten kring ”Nordpolen”. Volymelementbyggandet utvecklades snabbast, framförallt för att behovet av studentbostäder var stort under 1990-talet. Studentlägenheter var perfekta för volymtekniken med en lägenhet i varje ”låda”.
Miljöprojekt i Bergshamra
Utvecklingen av trähusbyggandet var fram till mitten av 1990-talet fokuserad på kostnadseffektivitet. Det fanns inte på byggindustrins karta att bygga mer exklusiva projekt med denna teknik. Inte förrän Solna Stad efterfrågade ett ”miljöprojekt” i Bergshamra, på gränsen till Nationalstadsparken kring Brunnsviken. Ett förslag om att bygga med träbyggnadsteknik föll i god jord hos Anders Gustav, det beslutsamma kommunalrådet och Skanska fick ytterligare ett träbyggnadsprojekt att genomföra.
Denna gång var det dock en markanvisning och upplåtelseformen skulle bli bostadsrätt. Några sådana hade dittills inte producerats med träbyggnadsteknik och ingen hade en aning om vilka preferenser konsumenterna hade avseende stommaterialet. Efter mycket funderande, skulle vi dölja eller visa att byggnaden var ett trähus?, bestämde vi oss för en satsning fullt ut. Trämaterialet skulle synas och materialvalet användas som försäljningsargument. Nu nyttjades för första gången begreppet miljöanpassat byggande, egentligen mer som försäljningsargument än baserat på fakta.
Per Hederus fick uppdraget att rita huset. Lättnaden var stor när projektet snabbt fulltecknades och produktionen kunde starta. Kvarteret Räven blev Skogsindustriernas och Träinformations stora demonstrationsprojekt 1997 med bland annat en webbkamera uppmonterad för att följa produktionen på distans. Skanska noterade att det fanns en efterfrågan på trähus och genomförde ytterligare ett mindre trähusprojekt i Sundbyberg - Kvarteret Trollsländan i Duvbo. I detta projekt tog arkitekten Roman Wozniak ytterligare ett steg och klädde trevåningshusen med träfasad. Detta var inte helt okontroversiellt ur brandsynpunkt men den lokala brandmyndigheten godkände till slut utförande med brandskyddsimpregnerad panel. Även detta projekt slutsåldes omgående och bekräftade att det fanns en betydande efterfrågan på trähus och ingen brandrädsla hos köparna.
Den nya bostadsmarknaden
Under senare delen av 1990-talet utkristalliserades den nya bostadsmarknad som vi därefter har haft. Den baseras på konsumenternas direkta efterfrågan och med bostadsrätt som upplåtelseform. Produktionskostnaden blev inte längre den avgörande faktorn. Fokus kom alltmer att kretsa kring produkten och om den ansågs prisvärd. Arkitekturen fick starkt ökande betydelse.
De fyra stora kvarvarande byggföretagen blev nu helt dominerande, både som byggherrar och byggentreprenörer. Deras traditionella produktionsfokus förflyttades framåt i värdeskalan och alla företag delade organisatoriskt på sin projektutveckling och produktion. Konsekvensen blev helt andra produkter och andra försäljningsbudskap än tidigare, men också att produktivitetsutvecklingen helt stannade av. I en marknad där det är lättare att höja priset än att sänka kostnaden har konsumenterna på tio år fått acceptera flerdubblade priser i en marknad där det saknats alternativ. Men de flesta noterade kanske inte det ökade priset då räntan samtidigt mer än halverades.
Produktutvecklingen allt viktigare
För träbyggandet blev nu också produktutvecklingen mer väsentlig än teknikutvecklingen. Arkitektur med mycket synligt trä, spännande former och volymer efterfrågades. Detta riktade våra ögon mot utvecklingen i södra Europa där trähusbyggandet också utvecklades snabbt med hjälp av de nya EU-reglerna. Här var det arkitekterna som från första dagen ledde utvecklingen och det handlade nästan alltid om att visa byggmaterialet i modern tappning. Peter Zumtor i Schweiz blev ikonen. Många svenska studieresor gick till hans projekt och hem kom frälsta arkitekter med nya idéer.
Skogsindustrierna, genom Träinformation, drev på en motsvarande svensk utveckling. Med stöd av Nutek och Skanska genomfördes en internationell arkitekttävling om ett bostadskvarter på bomässan i Malmö, Bo01. Med 133 inlämnade förslag från tolv länder visade den europeiska arkitektkåren sitt starka intresse för det nya materialets möjligheter. Till segrare utsågs ett förslag inlämnat av två unga danska arkitekter, ett förslag som sedermera uppfördes på bomässan som Trähus 2001.
Detta hus innehöll ingen revolutionerande ny träbyggnadsteknik men adderade ett antal väsentliga pusselbitar för ökad användning av synligt trä.
Det viktigaste var sannolikt lättsprinklersystemen som hämtades från USA. Efter utvärdering av Trätek och SP kunde detta system introduceras på den svenska marknaden under namnet boendesprinkler.
Med boendesprinkler förhindras övertändning i brandcellen/lägenheten och därmed minskar risken för att branden slår ut genom fönster och via brännbart fasadmaterial sprider sig från en brandcell till en överliggande sådan. Denna riskminskning betyder att brännbart material i fasad kan godkännas som ”teknisk byte”. Vägen till högre trähus med träfasader öppnar sig.
Brandväsendet i Malmö var tidigt med på noterna och visade gärna de positiva effekterna av boendesprinkler i form av att den räddar liv. Svårare att se trähusen som ett alternativ hade stadsbyggnadskontoret. Mer än en gång påpekade de att Malmö historiskt var uppförd med den nordtyska tegelarkitekturen och att ”Västra Hamnen i Malmö nog var den olämpligaste platsen i Norden att bygga högre trähus på”. Förvisso regnar det där gärna horisontellt över havet från sydväst under vinterhalvåret och det måste fasaderna tåla. Föreställningen att trä skulle vara ett sämre fasadmaterial än tegel, puts och betong kom dock på skam och efter sju år är det nog bara trähusets fasad som inte byggts om efter fuktinträngningar. Förklaringen till detta låg i ett noggrant materialval och i byggdetaljerna. Kärnfuru och kärngran med stående årsringar i fasaden ger radikalt bättre beständighet än sidobräder av splintved. Problemet är bara att om man inte känner till skillnaden köper byggaren det billigaste.
Trähus 2001 visade att träbyggnadstekniken hör hemma i en urban miljö och att träbyggnadsarkitekturen uppskattades av konsumenterna. ”Det bor en granjävel i varje svensk”, skrev signaturen Slas. I Malmö visade det sig att den även bor i danskar, flera flyttade över Sundet och bosatte sig i trähuset.
Volymbyggnad och planelementteknik
2000-talets träbyggnadsutveckling har sedan gått vidare efter de två spår som beskrivits – med volymbyggnadsteknik för kostnadseffektiva lösningar och med planelementteknik för projektanpassade lösningar. Massivträteknikens introduktion och snabba utveckling efter 2001 är mest påtaglig. Tekniken innebär att virke korslimmas i 3, 5 eller 7 skikt till mycket stora skivor, våningshöga och upp till 16 meter långa. Tekniken har på kort tid tagit marknadsandelar och breddat träbyggande till alla typer av byggnader. Universeum i Göteborg är ett gott svenskt exempel, men Gardermoen i Oslo och Sibeliushallen i Lahti är än mer imponerande.
Martinsons har svarat för den svenska utvecklingen men sedan 2005 finns även ett österrikiskt företag, KLH, i Sverige, både som materialtillverkare och som systemleverantör. Det är intressant att notera att KLH bygger sin andra fabrik 180 mil från Steiermark där företaget startade bara för tio år sedan. Träbyggnadstekniken är verkligen internationell, men den är också råvaruberoende. Det var just tillgången på skogsråvara som fick KLH att ta steget norrut.
Det stora genombrottet för massivträteknik i bostadsprojekt kom i Sundsvall där Martinsons och NCC genomförde utbyggnaden av Mitthems sexvåningshus i Inre Hamnen 2006-2007. Både stomme och fasad utfördes här av trä. Ungefär samtidigt byggdes ridhuset i Flyinge med en lätt elegant takkonstruktion i massivträ från KLH
Träbyggandet sprider sig
Nu sprider sig träbyggandet ut över landet. Insikten och kunskapen om tekniken har ökat genom den informationsverksamhet som framförallt det Nationella Träbyggnadsprogrammet bidragit med. Spridningen sker också till andra typer av byggnadsprojekt och vi får inte glömma bort utvecklingen av träbroar, både för bil- och för gång- och cykeltrafik. Just nu är det sannolikt produktionskapaciteten, mer än efterfrågan, som är begränsningen för träbyggandet. Det känns som att det finns en ganska stabil plattform att gå vidare från mot de nya målen där trä och biomassa blir ett mycket viktigt material i ett uthålligt samhällsbyggande. För ett sådant måste rimligen bygga på förnyelsebara, ej ändliga material och energi, alltså ytterst vara en del av det soldrivna kretsloppet.
Så kan historien om 15 år med träbyggande sammanfattas 2008. För mig som levt nära den känns det som en lång tid, men insatt i ett större perspektiv är det naturligtvis bara början av en snabb utveckling.
Den fortsatta historien kommer säkert att bli lika spännande och nya tekniksprång kommer att tas. Jag ser fram emot att följa historien – och hoppas att någon ger sig tid att skriva ner den.
Hans-Eric Johansson
Ansvarig för byggprojektstöd
Sveriges Träbyggnadskansli